The Avengers

Jag är inte ett fan av Marvels filmer. Iron Man (2008) var duglig, men det berodde helt och hållet på Robert Downey Jr och att Jeff Bridges såg fucking awesome ut i skägg och rakat huvud. Uppföljaren var ganska dålig. Captain America (2011) och Thor (2011) gjorde heller ingen glad och The Incredible Hulk (2008) gick att se på. Därför har jag länge varit skeptisk till The Avengers, men jag måste erkänna att summan är bättre än sina delar. Så ett stort beröm till kocken.

"Now, Scarlett, stand absolutely still. How long? Until I say fucking otherwise!"

Ett problem som filmer med många karaktärer har, är att några kommer hamna i skymundan och några kommer ta över helt. Även kallat Wolverine-syndromet. Denna faran var synnerligen överhängande här, eftersom Downey Jr's Iron Man är så pass överlägsen dom andra karaktärerna - varken Thor eller Captain America kunde ju bära sina egna filmer. Men Whedon vet hur man hantera flera karaktärer samtidigt. Genom sitt långa tv-arbete med Buffy och Firefly har han långa bollat med stora persongallerier, något han verkligen visade prov på i filmen Serenity (2005), som var en fortsättning på Firefly. Robert Downey Jr är fortfarande den klarast lysande stjärnan, men Whedon lyckas med att skapa en viss komplexitet hos de andra karaktärerna också. Även mindre spelare som Black Widow (Scarlett Johanson) och Hawkeye (Jeremy Renner), som inte fått någon egen film än, tillåts få en egen protagonistutveckling. 

Whedons styrka har också alltid legat i dialogenbiten. Precis som Quentin Tarantino skriver han inte såsom människor verkligen pratar, utan som så alla önskar att dom pratade. Den rapp och fyndig, vilket speciellt gynnar Tony Stark och Agent Coulson (Clark Gregg).

Den obesjungne hjälten i The Avengers

Storymässigt är The Avengers ganska simpel: Thors broder Loke (Tom Hiddleston) ska ta över jorden med hjälp av en utomjordisk armé. Det vanliga, du vet. Det förklaras aldrig riktigt vilka dessa utomjordingar och vad deras egentliga mål är, men det är inte det viktiga. Dom är inte fienden, de är blott ett vapen som Loki använder sig av. Jag måste också berömma valet av just Loki som skurk. Han var utan tvekan det bästa med Thor, eftersom han har en viss komplexitet över sig. Det är inte ondska för att det står så i manuset utan för att det ligger i hans karaktär. Det känns som en befrielse efter alla endimensionella bad guys man fått utstå fram tills nu. 

"Vadå? Bara för att jag är en nazist som ser ut som djävulen?"

Men filmen är dock inte utan sina skavanker.Det är väldigt inkonsekvent i hur mycket stryk Iron Man, Thor och Captain America kan ta, så man aldrig när det ska vara spännande. Vid ett dramatiskt tillfälle ramlar Thor 10 km i en glasbur, men eftersom det är hur han brukar färdas mellan de olika världarna blir det lite svårt att engagera sig hur det ska gå för honom. Och Hulken är ju mer eller mindre odödlig. Spänningen blir därmed väldigt uddlös. Sedermera väger Black Widow och Hawkeye ganska lätt i jämförelse med sina lagkamrater. Ja, hon är väldigt vig och, ja, han är väldigt pricksäger, men Thor är en gud och Hulken är, tja, motherfucking Hulken. Visst får dom tillfälle att göra sig nyttiga, men det skulle en snubbe med en AK7 också vara. Men detta är mest detaljer. Till skillnad från årets mer misslyckade blockbuster (*host*Battleship*host*) så blir man så pass underhållen att man inte tänker på dom. Klimaxet är ett enda 40 minuters stort mayhem. 

And it is glorious!

The Avengers är ingen hjärnföda, det är ren popcornunderhållning. Det är exakt vad jag vill ha i en biofilm. Och, på gott och ont, hoppas jag att det här är filmen som tillsammans med The Dark Knight Rises som dödar superhjälteboomen, för jag vet inte hur man ska kunna fortsätta efter dom.

Battleship

Jag ser mig själv som en intelligent människa. I alla fall brukade jag göra det. Nu börjar jag faktiskt misstänka att jag i själva verket är en renodlad idiot. 

Det är nämligen den enda logiska förklaringen till varför jag gick och såg Battleship. För man hade sett trailern, hört några omdömen och man visste att filmen byggde på fucking jävla 'Sänka Skepp'-spelet. Det fanns inga som helst tecken på att filmen skulle vara bra. Ändå pungade jag ut 100 spänn på skiten. Jag är en idiot. Eller också bara en finansiell masochist.

"Mmmm, tar mer pengar ifrån mig. Take it all and call me a slut!!!"

Det värsta är att ett tag så lurar filmen mig att tro att den kommer bli bra. Den börjar nämligen med en väldigt underhållande sekvens där protagonisten, Alex Hopper (Taylor Kitsch), ska försöka införskaffa en burrito till sin käresta. Rosa Pantern-signaturen börjar oväntat att spelas och filmen gör en homage till några kända youtube-klipp med misslyckade inbrott, när Alex bryter sig in i en affär. Det hela avslutas med att polisen skjuter honom med tasers. Dessvärre slutar filmens fantasifullhet här. Vet du hur man snabbt märker att en film har ett dåligt manus? När en karaktärs egenskaper sägs i dialog, upprepade gånger inom första kvarten. Vi förstår att Alex är lite oansvarig, hans handlingar säger det, och vi vet att för att överleva måste han börjar ta ansvar. Allt detta vet publiken, vi har sett det förut. Att då har, inte en, utan två andra karaktärer, säga detta rakt ut känns som att filmskaparna inte litar på att dom kan lyckas förmedla detta budskap på annat vis. Denna övertydlighet kommer sedan att vara genomgående filmen igenom. 

"Men jag vill till 5:e våningen. Hur gör jag då?"

Jag kan skamligt erkänna att det faktiskt finns potential i filmen. Den har dock ett litet smärre problem som ligger den i fatet: den är baserad på 'Sänka Skepp'! För alla detaljer som hindrar Battleship från att vara en schysst, hjärndöd popcornrulle, istället för den sinnesförolämpning den nu är, kan spåras till dom krav som Hasbro måste har ställt för att få med element från spelet. Utomjordingarna har vapen som ser som dom pluppar man använder i spelet och de fungerar genom att fastna på skeppen. Filmen är väldigt noga med att visa upp detta tydligt, så att vi inte missar referensen. Och ett skott räcker inte heller, utan det krävs flera för att sänka skeppen. Och detta är pinsamt så det förslår, men Battleship har ett större trumfkort kvar. För att ingen i publiken ska missa vilket spel filmen bygger på, så börjar våra hjältar spela ett faktiskt parti 'Sänka Skepp'. Jepp, det händer. Av plotmässiga skäl kan ingen sida se den andra sidans skepp, trots att det är öppet hav utan några vågor. Det förklaras med människornas vapen inte kan låsa in på utomjordingarnas skepp och att utomjordingarna inte kan skjuta på skepp som inte anfaller - dvs skjuta på skepp som Alex Hopper befinner sig på, annars kan dom skjuta hejvilt. Men människorna lyckas fixa ihop en plot-device som gör att dom kan förutse vart fiendens skepp befinner sig. Detta ser ut som ett stort rutmönster. Sedan skriker dom ut vilka koordinater dom siktar på, följt av "miss" eller "träff" beroende på utgången. 

Ungefär så här.

Inget gott kan komma av att man låser en films uppbyggnad kring ett så onarrativt ursprungsmaterial. Inget. Det hjälper inte heller att varje hål i manuset verkar förklaras med ett "därför." Det är ren lathet och respektlöst mot publiken.

Men även patetiska filmer kan räddas av bra skådespelare. Synd att Battleship inte hade några. Taylor Kitsch - som nyligen frontade megafloppen John Carter - verkar fostras till att bli någon form av leading-man. Varför förstår jag inte. Han uppvisar en viss karisma när han spelar lite slackeraktig i början, men så fort det blir action förvandlas han till en bit kartong. Visst, dialogen är bedrövlig, den består mest av ihopklippta klichéer - en karaktär påpekar detta, något jag misstänker den skådespelaren improviserade ihop - men då gäller det att man levererar dessa repliker med ett visst uns av självmedvetande. Vissa saker går inte säga med ett straight face utan att det blir en parodi på sig självt. Inte ens Liam Neeson känns trovärdig och då vet man det är illa. Dock måste jag säga att Rihanna överraskade mig, hon tog stryk väldigt övertygande.

BA-DUM-TISSSSCH!!!

Battleship tar med råge över kronan ifrån Hamilton som sämsta filmen på bio i år.

Än så länge.

The Hunger Games

Ända sedan The Hunger Games annonserades ut att den skulle göras har den blivit anklagad för att vara en amerikansk rip-off av det japanska mästerverket Battle Royale (2000). Detta, vill jag påstå, är inte helt korrekt. Ja, båda filmer handlar om ungdomar som tvingas döda varandra, men där slutar också likheterna. När det kommer till story och tematik anser jag att filmen delar mer DNA med Arnold Schwarzeneggers film The Running Man (1987) och, tro det eller ej, The Truman Show (1998). Och egentligen, om vi ska vara ärliga, kommer filmer alltid att ha drag av andra filmer. Som en vis man en gång sa.

"Everything's a copy of a copy of a copy"

 

The only mentor you'll ever need

The Hunger Games är i mångt och mycket ett kritiskt inlägg på hur media ser ut idag. Filmen utspelar sig i en värld där ett stort inbördeskrig har skett och gett upp upphov till landet Panem, som består av en huvudstad och tolv distrikt. Varje år hålls en tävling som kallas för Hungerspelen (it's the title!!!) som är en direktsänd tävling, där en pojke och flicka från varje distrikt tävlar om att vara den siste överlevande. Av någon anledning ska denna tävling se till att de tolv distrikten inte ska göra uppror igen. Varför detta fungerar vet jag inte, men det gör det i alla fall. Under filmens första tio minuter diskuterar filmens huvudkaraktärer huruvida man skulle kunna bryta denna makten bara genom att sluta titta på tävlingen. Svaret är att folk aldrig kommer att göra det, bara för att. Denna diskurs kan man lätt tillämpa i verkliga världen också: alla människor som klagar på att det bara visas skit på tv, men som i slutändan ändå sitter klistrade framför Let's Dance. Eftersom människor slutar aldrig att kolla. 

Can't. Resist. Tony. Irving.

Men i och med att filmen har dessa vettiga poänger blir det bara än mer smärtsamt att den faktiskt inte är särskilt bra själv. När filmer adapteras ifrån böcker är det omöjligt att få med allt. Ett bra manus tar bort saker så att det inte märks, att filmen i sig kanoniseras, medan ett sämre kan ha kvar rester av dessa aspekter och som då kan irritera publiken i form av underutvecklade spår. The Hunger Games tar en ny vändning i denna frågan, och en synnerligen cynisk sådan: man lämnar vissa trådar medvetet underutvecklade eftersom man kan återuppta det i nästa del i franchisen. Det hintas nämligen om en romans mellan Katniss (Jennifer Lawrence) och Gale (Liam Hemsworth), men det blir inte mer än några hintar som egentligen inte påverkar filmen någonting. Vad det dock gör är att ge underlag för en konflikt i en eventuell uppföljare. Jag kan förstå att denna metoden är lockande, eftersom den kräver minimal ansträngning i den kreativa processen, men den är inte rätt emot publiken. "Men gjorde dom inte likadant i Sagan om Ringen och Harry Potter också," ropar några kanske nu. Och, ja, det gjorde dom. Men då ska man ha i åtanke att Sagan om Ringen-trilogin gjordes i ett svep, där fanns hela tiden en väl strukturerad plan. Och i fallet Harry Potter har jag aldrig påstått att dom löste den här problematiken på ett bra sätt.

"Suck it, Harry Pottah!!!"

Filmen etablerar också väldigt dåligt själva världen. Några förtextrader och expositionsartad video sammanfattar läget lite kvickt, men vi vet inte varför det blev ett uppror och, framför allt, vet vi inte hur det kommer sig att vinnarna numer klär sig som statister i en After Dark-show. Allting nämns förbifarten och det verkar som om filmen antar att vi i publiken antingen inte bryr sig eller redan sitter inne med all kunskap efter att ha läst böckerna. Två kardinalfel en film inte får göra. Ett annat fel är att saker och ting uppfattas ske lite för lätt, något som också kan spåras till adaptionsproblematiken. Varje gång Katniss får lite problem så sker någonting slumpartat och så är hon på banan igen. I boken kanske hon fick kämpa mer, men här får hon inte det. Jag menar, det heter Hungerspelen, men inte fan är det någon som är hungrig. Och ena stunden kan dom knappt röra på sig utan snubbla på sina medtävlande, men hon kan ligga utslagen mitt i skogen i två dagar utan att bli hittad. Fast mest frustrerande blir detta när Katniss blir omringad när hon är uppe i ett träd. Fem personer omringar henne, varav en försöker klättra upp med ett svärd i handen men ger upp ganska omgående och en annan försöker skjuta med pilbåge men som också ger upp, eftersom Katniss gömmer sig bakom stammen. Att skjuta från en annan vinkel är det ingen som tänker på. Det kan låta som petitesser, men många bäckar små...

 

...skapar en domedagsvåg.

Lidande blir också karakteriseringen kring de andra medtävlande. De som kommer ifrån Distrikt 1 och 2 fostras tydligen till att kunna delta i Hungerspelen, och framställs därför som genuint onda som njuter av att döda. Men är dom onda? De är hjärntvättade av ett sjukt system, de är minst lika mycket offer som Katniss. Men detta är inget som filmen vill beröra, det skulle bli för komplicerat för den tänkta målgruppen, lika bra att göra det så enkelt som möjligt. Nu vet jag inte hur mycket av detta som berörs i boken, men eftersom författaren döpte huvudondingen till Cato betvivlar jag att det var jättenyanserat. Förvisso ges Cato tillfälle att ge sin syn på hela tävlingen i slutet, men endast genom hot om att döda någon, vilket innebär att han måste själv dö så brutalt som möjligt.

"Let him be deader than dead"

Jag vet att det låter som The Hunger Games är den sämsta filmen någonsin, men det är den inte. Den bara försitter potential, något jag finner lite synd. Annars är den väldigt harmlös, som ett stort glas ljummen mellanmjölk. Och Woody Harrelson är ju med i den, och det är aldrig fel.

 

The Divide

Det är ingen välbevarad hemlighet att jag älskar Xavier Gens' skräckpärla Frontière(s) (2007). Jag har därmed länge sett fram emot att se hans nästa projekt. Föreställ er då min barnsliga glädje när jag sedan fick höra att han skulle göra en film med apokalyptiskt tema.

The Lord be praised!!!

Därför smärtar det mig att säga att jag inte blev soulraped with awesomeness, den var bara okej. I vanliga fall skulle det vara ett bra betyg, men det fanns så mycket mer potential i den här filmen att "bara okej" helt enkelt inte duger.

Den börjar helt underbart med att vi får se hur bomberna förstör en stad. Varför? Det vet vi inte, och vi kommer aldrig att få veta heller. Det är nämligen inte nödvändigt att veta, allt som är relevant för publiken är att världen har tagit en detour till fucktown. Några hyresgäster lyckas ta sig ner till en bombrum där den paranoide Mickey (Michael Biehn) härerar. Mickey är inte överförtjust i sina nya gäster. Efter att vi har bekantat oss med alla närvarande gör filmen sitt första misstag. Ett gäng beväpnade hazmatsnubbar bryter sig in och plockar med sig en unge, för att sedan skjuta resten av de överlevande. Vad dessa människor vill och vad de ska med ungen till kommer vi heller aldrig få reda på. Allt vi vet är att dom lägger barn i olika vattentanks och rakar av dom håret. Att vi inte få veta mer än så hade kunnat vara ok, om det skett i slutet. Nu sker det direkt i början, vilket gör att man kommer att funderar på "varför" hela tiden. Man kan inte etablera ett problem och sedan bara skita i det. Det är inte rätt mot åskådarna.

Say what?

Ett annat problem är karaktärerna. Jag har att Gens gärna lät skådespelarna skriva om sina roller efterhand. Det är en fin tanke. Men precis som kommunismen fungerar det inte i praktiken. Det är omöjligt att förstå karaktärerna när de saknar en konsekvent utstakad väg; när de andra karaktärsdrag efter nycker. Mickey var tydligen tänkt som en antagonist i början, vilket är förståeligt, han bär alla drag av en tyrann. Jag vet inte varför dom ändrade det, men nu har jag ingen aning om vem han är. Han får inte ens någon riktig chans att botgöra sitt tidigare rövhåleri, utan han är mest bara med i slutet. Likadant är det med Josh (Milo Ventimiglia). Han är osnyten slyngel men visar tidigt att han är en sympatisk och empatisk människa innerst. Därför känns det väldigt ologiskt när han plötsligt bestämmer sig för att leka Flugornas Herre. Förvisso, på grund av att vi tidigare kunde känna igen oss i honom gör att hans transformation blir än mer hemsk, men det ändrar inte det faktum att den känns väldigt malplacerad.

  

Precis som en brunett bland blondiner.

Vad Gens dock gör bra är att skildra människans förfall. För även om vissa karaktärsutvecklingar inte känns rätt för just dom karaktärerna, så är utvecklingen i sig oundviklig. Redan i Frontière(s) visade Gens prov på människans absoluta värsta sidor, men där den filmen främst behandlade den fysiska terrorn, handlar The Divide mer om den psykiska. Och på sätt och vis känns den mer hemsk. Kannibalnazisterna (måste nog trademarka det namnet om jag nån gång startar ett band) i Frontière(s) var karikatyrer av ondska, men i The Divide är det mänsklig ondska. Vad vi faktiskt kan göra mot varandra. 

Alla skådespelare gör stabila insatser. Michael Eklund ligger precis på gränsen till att spela över, men passerar den aldrig, vilket gör han väldigt intressant att följa. Ventimiglia har kul i sin roll, även om det stundtals känns som att han gör munnen än mer sned med vilje. Hade velat se Biehn kräma ur mer från Mickey, dessvärre så fördärvar manuset dom chanserna. Rosanna Arquette spelar en nedbryten kvinna och det är en roll jag tror hon kan göra i sömnen.

Än en gång visar Gens att han kan leverera så länge han inte är nedtyngd av en Hollywoostudio. Men han måste ta än mer direkt kontroll över sitt projekt. Ta ett beslut och sedan köra på det, oavsett om det blir fel. Som min far brukar säga:

"Om du nu stoppat upp din köttpåle utan skydd i en thailändsk glädjeflicka, då är skadan redan skedd, så varför inte ha kul under tiden?"

Chronicle

För någon vecka sedan kom nyheten om att Hollywood lagt planerna på att göra en amerikansk remake av Akira (1988) på is. Över hela internet jublade alla fanboys och människor av god smak. Föga anade de att remaken redan hade gjorts i skymundan, dock ordentligt omstöpt och omdöpt till Chronicle, men grunden finns kvar där.

"Jepp, still here. I can sense it."

Chronicle handlar om tre unga killar som hittar en McGuffin i en grotta. Därefter får de alla kraften telekinesis (som tydligen också innebär att man kan flyga och är oförstörbar). Till en början använder de endast krafterna till att traumatisera småbarn och i allmänhet mindfucka med människor. Så som vi alla hade gjort. Men ganska snart står det klart att Andrew inte riktigt är kapabel till att hantera dessa krafter på ett ansvarsfullt sätt. 

Konceptet är inte originellt i sig, det kan lätt jämföras med övriga origin-stories om superhjältar. Skillnaden här är dock att man följer ursprunget av en skurk. Och det kunde faktiskt ha blivit hur bra som helst, om filmen hade haft mer tid på sig. Eftersom filmen är ganska kort måste saker och ting ske väldigt fort, vilket gör att man offrar en del i karaktärsutvecklingen. Andrew är en utstött och olycklig själ, men för att publiken verkligen ska ta till sig hur utstött och olycklig han är, fläskar filmen på med besvärligheter: alkoholiserad pappa som slår honom, en dödssjuk mamma och diverse mobbare. Så i stället för att utveckla en förståelse för hans situation pekar filmen med hela fingret: titta hur miserabel han är!

"Just look at the poor sap!"

Likadant fungerar filmen kring dom andra huvudkaraktärerna, Matt och Steve. Matt, som också är Andrews kusin, är nämligen en tänkare, och detta förstår vi igenom att han måste namedroppa olika filosofer - inom loppet av en kvart har han nämnt Schopenhauer, Jung och Platon. Steve är den populära killen, eftersom hans ansikte är uppsmällt på valaffischer över hela skolan och alla ropar hans namn. Detta skapar en ganska krystad stämning och det lämnar inte särskilt mycket utrymme för nyanser. Alla karaktärer är exakt vad deras karaktärsdrag säger att dom ska vara. Detta är synd eftersom skådespelarinsatser i regel är bra. De tre huvudrollsinnehavarna gör ett bra jobb av att porträttera ungdomar som plötsligt har mer makt än vad de hade kunnat föreställa sig.

Chronicle största problem är dock något helt annat. Av någon anledning har filmskaparna bestämt sig för att att filmen ska tillhöra "found footage"-genren, dvs att den försöker sälja en illusion om att detta verkligen har hänt osv osv. Jag litar på att ni (läs: mina läsare) är medvetna om Blair Witch Project och Paranormal Activity. Skillnaden mellan Chronicle och dom andra filmerna är att dom hade en genuin anledning till att vara "found footage." Chronicle har det inte. Det börjar med att Andrew bestämmer sig för att filma sin eländiga vardag, men varför? För att filma misshandeln från hans far? Skulle man kunna tro, men han går aldrig till polisen med materialet. Att gå omkring med en filmkamera hela tiden är ju inte heller något som påverkar hans sociala status i en uppåtgående riktning.

"Jag tyckte illa om dig innan, men nu ska du fan få stryk."

Snart lär sig Andrew att styra kameran med tanken, vilket gör att den kan flyga omkring och bete sig som en kamera i en vanlig produktion, något som gör gimmicken än mer onödig. En karaktär rent ut sagt frågar Andrew varför han måste filma hela tiden. Andrew (läs:regissören) vänder endast ryggen till och flyger iväg. När dialogen måste innehålla förklarar till varför en kamera är närvarande har det gått för långt. En illusion är bara en illusion om det strävar till att vara det. 

Chronicle byggs sakta upp för att sedan gå all-in på slutet. Man har lyckas skapa mycket mayhem med liten budget. Dock känns det inte helt trovärdigt (inom sin värld). På grund av den nämnda problematiken med karaktärernas utveckling, så blir även klimax väldigt ansträngt. Visst, man rycks med i händelserna och så, men mycket mer borde ha hänt innan karaktärerna reagerar som dom gör. Det känns som om manusförfattaren känt att det var dags att knyta ihop säcken, låter lite mer skit hända Andrew och sedan är han jätteond. Allvarligt, det som triggar Andrew till en totalt nedåtgående spiral är att han spyr på en tjej. Det räcker inte som anledning för att gå bärsärk på världen.

"GAAAAAH!!! I WANT THAT CAKE!!! FEEL MY WRATH; YOU WEAKLINGS!!!"

I sin helhet är dock Chronicle helt okej; om du kan bortse från dess brister, döljer sig en bra film där inne. Men gör dig själv en stor tjänst och se Akira också.

The Woman

Jag är en människa som vadar i skit. I filmträsket, alltså. Oftast ställer jag mig frågande till varför jag utsätter mig för detta. Men då och då hittar man en pärla i skiten som är bra, trots att den inte har några som helst rättigheter till att vara det. Man läser handlingen och känner "ugh." Ser trailern och känner "meh." Sedan ser du filmen och känner "what the fuck." Och det är bra.

The Woman handlar om en vanlig idyllisk amerikansk familj. En dag när fadern är ute och jagar hittar han kvinna som lever i det vilda, och som är mer djur än människa. Precis som en man med starka värderingar beslutar han sig för att ta med sig kvinnan hem (läs: kidnappa) och lära henne att bli civiliserad. Easy enough?

Not quite. Let's kick up the diffiulty level a notch.

Som sagt, filmen låter ganska intetsägande men låt er inte luras. The Woman har marknadsförts som en skräckfilm, av den grövre arten, men det gör den inte rättvisa att förenklas på så vis. Jag tänker inte förneka att den bli ganska rå i slutet men det värsta våldet är det som endast antyds. Vi får tidigt en ganska klar bild av vad som försiggår i familjen Cleeks hushåll. Fadern styr familjen med järnhand, modern är en kuvad kvinna, den äldsta dottern är livrädd, sonen är en psykopat in the making och den yngsta dottern är för ung för att förstå saker och ting.

Små barn är inte kända för att vara några raketforskare.

Men det som gör detta scenario mer skrämmande, än liknande filmer, är hur det presenteras. I stället för att sätta publiken i sinnesvaro den är van vid, i en sån här historia, förvirrar filmen oss genom att göra fadern till en synnerligen gladlynt person. Stundtals är han en karaktär jag utan problem skulle kunna se Will Ferrell spela. Det här är en man som är så nöjd med sin egen tillvaro och som till det yttersta tror på myten om sig själv, att han inte ser några hinder eller att han någonsin skulle kunna agera felaktigt. I en annan film hade man skrattat åt denne person. Men det kan du inte nu, eftersom du har sett dom här små tecknen. Du vet vad som döljer sig bakom fasaden och du bara väntar på att den ska falla. Och det gör den, men filmen tar sin lilla tid. Drar ut på förväntan. Detta obehaget är något som inte hade uppkommit i en traditionell skräckfilm. Det hade varit kött, pang på rödbetan.

Sean Bridgers, som spelar fadern, är superb, men mest cred ska Pollyanna McIntosh ha. Hon spelar titelkaraktären The Woman och spenderar merparten av filmen upphängd i kedjor. Hon lyckas fånga brutaliteten hos ett vilt rovdjur men också ynkligheten hos ett fängslat djur, och hon gör det utan ord. The Womans härkomst förklaras aldrig men det är heller inte relevant, ty en förklaring hade endast förstört autenticiteten kring hennes karaktär. Hon är en naturens produkt, uppfylld av endast de nödvändigaste av instinkter. Hon är fri det "civiliserade" samhällets dogmer, bestående av hyckleri, passivitet och ren ondska. 

Den här gången kan du inte springa.

På grund av våldet och, framför allt, att den trotsar genrens vanliga konventioner, är inte The Woman gemene mans kopp te. Och det ska den inte heller vara. När dagen kommer att en sån här film anses vara lättillgänglig, är dagen när vi blivit så avtrubbade av våld att Bengt Magnusson läser nyheterna med en njure på huvudet.

Vilket låter ganska awesome, när jag tänker på det.

Hamilton - I Nationens Intresse

Varning: Denna recension kan innehålla spår av spoilers. 

Jag såg Hamilton - I Nationens Intresse av välgörenhetsrelaterade orsaker. Jag vill nämligen stödja svensk actionfilm, eftersom det är något jag efterfrågat väldigt länge. Så väl medveten om att denna filmen skulle kunna vara hur pajig som helst, såg jag den ändå. Trots dessa väldigt låga förväntningar lyckades Hamilton framkalla en känsla hos mig som jag aldrig tidigare haft: att resa mig upp mitt i en visning och gå ut. Jag gjorde det inte, men jag ville så gärna.

Must. Resist. Temptation.

Man har hört en del snack om det ska vara bra, för att vara en svensk actionfilm, och att vi aldrig tidigare varit så nära att producera en hollywoodsk film, på gott och ont. Jag kan köpa det påståendet, för vad har vi att jämföra med? Om du behöver mer än en hand för att räkna upp alla svenska actionfilmer, så beklagar jag din olycka men du borde verkligen inte supa och hantera vassa föremål samtidigt. Men att påstå att Hamilton är genuint bra? Det är ren och skär lögn. 

Filmen börjar dock helt okej. Hamilton ligger och relaxar med sin käresta innan han måste åka iväg på ett uppdrag. Detta görs i nationens intresse. Uppdraget går dessvärre inte som planerat. Några skurkar kommer in och förstör för Hamilton. Huvudskurken har för vana att knäcka med nacken innan han avrättar någon. Detta är en klichébild som är skrattretande, men jag är beredd att låta det bero. Hursom tar sig Hamilton sig tillbaka till Sverige där han har ett snabbt möte med Överbefälhavare Exposition, som också är löjligt men som jag låter bero. Efter detta tar Hamilton upp kontakten med sin käresta och de ägnar sig åt lite älskog. Efter detta äter Hamilton äpple med kniv, vilket också är löjligt men eftersom det inte finns något manligare sätt att äta äpple på låter jag även detta på bero. Men älskog är uttröttande och Hamilton somnar. Han väcks dock abrupt av sin flickvän och av råkar av ren reflex skära halsen av henne.

He did WHAT...?

Jag sitter i biosalongen och väntar på att det ska avslöjas att det bara var en dröm. Icke. Det händer. Filmens hjälte, Sveriges främsta spion, råkar döda sin flickvän och det har inte ens gått 20 minuter. Jag vet vad du tänker nu, att detta är så mycket mörkare och mer "gritty" än traditionella actionfilmer. Det stämmer, det är det. Om nu filmen brytt sig om detta. Man kan ju tycka att det hade varit intressant att utforska de okända nackdelarna som kommer av att vara en internationell spion, ett psykologiskt porträtt av en actionhjälte. Inget av detta sker. Nej, vad som händer är att Hamilton sitter och gråter en skvätt, sedan avlägsnar han alla spår som visat att han befanns sig i lägenheten och gör så att det ser som att den polska maffian dödat henne. När detta är fixat påbörjar han sitt nya uppdrag. Jepp, den som står för filmens goda ideal mördar sin flickvän och undanröjer alla bevis. Visst, han känner ånger för det hela och funderar på att anmäla sig till polisen när allt är över, men då får han bara rådet att sluta tänka på det hela, det var ju bara en olycka, det ligger i nationens intresse att han fortsätter att jobba. Än en gång: detta är den snälla sidan.

"Join the dar... Whoa, hold your horses! That's a bit rough."

Filmen behandlar som sagt hela den här händelsen som en bihistoria, som någonting som ska ge Hamilton ett mörkare karaktärsdjup. Men man kan inte låta filmens hjälte mörda sin flickvän och sen inte låta det bli huvudkonflikten. Sedermera föder detta fram ett sidospår om polisen som utreder fallet, men som endast leder till att Hamilton förtydligar filmens titeln än en gång (I Nationens Intresse, om du råkar ha glömt det). Det är inte heller det enda irriterande sidospåret som finns i filmen. Vi har Gustaf Hammarstens karaktär som trots att han sitter inne med väldigt mycket information som skurkarna gärna skulle vilja hindra kom ut, glöms helt bort när han väl fyllt sin funktion, samt en kvinna från PLO (Palestine Liberation Organization) som har en relation till Hamilton, men hur, när och varför den uppstod är inget som berörs. Kanske lite ovidkommande men fritagningen av Hammarsten besvarar en väldigt viktig fråga: hur mycket är ett svenskt liv värt? För rädda honom offrar Hamilton åtminstone fem andra fångar, och då detta är ett etiopiskt fängelse så är dom förmodligen politiska fångar och därmed oskyldiga. Men, men. Hamilton räddade en vit snubbe i alla fall.

När man ser amerikanska actionfilmer brukar man ofta kunna störa sig på hur dom alltid försöker framhäva sig själva, att hur allting som sker i världen alltid är relaterat till dom. Jag försöker inte på något vis försvara detta, men de har delvis rätt. USA är inblandat i mer eller mindre allt som sker i världen och de är en maktfaktor, vare sig man vill inse det eller ej. Det är med andra ord inte helt ologiskt. Men att Sverige skulle vara en maktfaktor?

"Ha, they think they matter! How cute."

En karaktär sitter inne med värdefull information och pratar endast med statsministern. Han är stämplad terrorist av USA och vill att Sverige ska ge honom en fristad. Vi skickade iväg svenska medborgare till att bli torterade av USA, utan ens ställa några frågor. Att filmen ens försöker få mig att tro att svenska politiker skulle våga sätta sig emot staterna blir faktiskt rent förolämpande. Men Hamilton lyckas ju övertala sina chefer att det ligger i nationens intresse att behålla honom, så naturligtvis. Vem emotsäger sig nationens intresse? 

Ett problem som ofta uppstår när Sverige försöker göra film med internationella mått är att vi måste ha internationella skådespelare. Dessvärre har vi inte riktigt budget till att få de bästa. Den bäste vi kunde få var Jason Flemyng, som är helt okej som ensambleskådis men han klarar inte av att axla antagonistrollen. Resten är inte bättre dom och det märks att dom inte är bekväma att säga repliker som helt klart är skrivna av någon som inte har engelska som modersmål. Än värre är det när Persbrandt ska prata svengelska. Inte heller hans svryska är mycket att hänga i julgranen. 

Finns det något positivt att säga då? Ja, actionsekvenserna fungerar. Visst, de ser ut som om de tillhör en b-rulle men man ser i alla fall som sker. Men frågan jag ställer mig är om det är ett estetiskt uttänkt val eller är det för att ingen ska missa hur mycket Persbrandt tränat inför den här rollen? För att vara svensk action är Hamilton - I Nationens Intresse bra, men det samma typ av "bra" som du säger när en 3-åring visar upp en teckning den målat av dig: det är bra för vad den kan, men sett hur ett bredare spektrum är det färgdiarré på papper. Fast i nationens intresse, naturligtvis.